Etiketter

, , , , , ,

I mitt förra inlägg diskuterade jag ett par böcker av Ernst Jünger och hans levnad och tankevärld. I det sammanhanget kan det vara värt att ta upp att Jünger inte var den enda företrädaren för den typ av idéer som det är frågan om här.

Efter kriget befann sig de tyskar som var konservativa nationalister i en filosofiskt besvärlig situation. Hela det samhälle som hade existerat före 1914 var nu störtat i gruset. Kejsaren var avsatt och hade flytt utomlands, främmande makt ockuperade delar av landet, befolkningen var på sina platser på svältgränsen och hotet om kommunistisk revolt var högst reellt (till exempel styrdes Bayern som en kommunistisk rådsrepublik under april-maj 1919). Nu skrevs en stor mängd av dessa unga män ut från armén och stod plötsligt i ett samhälle som var mycket annorlunda jämfört med det som de hade växt upp i.

I filosofisk mening var den fråga som dessa unga intellektuella ställdes inför denna: Vad gör en konservativ när allt han slagits för har störtats i gruset och är omöjligt att bygga upp igen på det sätt som det var? När det faktiskt existerande samhället är ett hån mot alla ideal man hittills har trott på?

I detta sökande föddes den mycket löst sammanhållna idétradition som i efterhand har kommit att kallas för den konservativa revolutionen. Vad det hela gick ut på var ett försök att kombinera å ena sidan andan i de värden som det förkrigstida tyska samhället hade stått för med, å andra sidan, de moderna krav som ett extremt förändrat samhälle nu ställde. Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att det alltså inte rörde sig om att planlägga en väpnad revolt; benämningen handlar mer om att illustrera den inbyggda paradoxen i konservativa som också är revolutionärer mot den rådande ordningen – en förening av två oförenliga positioner, kan man tycka.

Den här idétraditionen existerade också i andra länder, och när man talar om denna i vid mening så har jag fått uppfattningen att det är vanligare att tala om radikalkonservatism, medan begreppet ”den konservativa revolutionen” brukar reserveras för den tyska varianten.

För i Tyskland fick inriktningen ett eget liv. Många av dess företrädare hade innehaft officerspositioner under kriget och vissa deltog också i de strider de tyska frikårerna bedrev strax efter kriget i Baltikum och Schlesien. Detta ledde till att flera av dem förespråkade militariserade ideal och försökte nå tillbaka till den ”skyttegravskamratskap” som hade varit allt som höll dem uppe under krigsåren. Ett gemensamt drag var att man avskydde den borgerliga liberalism och kapitalism som man ansåg präglade Weimartysklands politiska liv. Parlamentarismen som den fungerade i Weimar ansågs vara rutten och korrupt och måste brytas ned, menade man. Och med vad skulle den ersättas? Det verkar ha varierat, men sådana som Jünger förespråkade istället en sorts total individualism, där en särskilt värdig och förnäm individ i kraft av sina kunskaper och moraliska halt skulle ersätta den fördummande masspolitik som han ansåg att Weimar dominerades av. Med facit i hand slås i vart fall jag av den oerhörda naiviteten i detta, och bröderna Jünger och deras likar förefaller ha blivit genuint chockerade av att någon som Hitler kunde nå fram till en sådan position som han gjorde med argument som bitvis liknade deras egna, vilket jag menar avspeglas i Jüngers senare verk.

Om det här låter luddigt och oklart så beror det på att det ofta var det också. Det existerade inte något gemensamt program eller någon organiserad rörelse, utan var och av dessa författare sprutade ur sig böcker, noveller, artiklar, betraktelser och manifest i de olika tidningar och förlag som de själva hade kontakt med. Det var heller inte ovanligt att man hade nära kontakt med vänsterradikala personer och stundom var gränsdragningen mellan dessa högst teoretisk.

Jag har läst en beskrivning av en av rörelsens mötesplatser i Berlin som ”en blandning av filosofiklubb och bordell”, där man diskuterade, rökte, söp och… eh, umgicks. Nån gång 1930 skall Goebbels ha avfärdat rörelsens tänkare som hopplösa drömmare: ”De förmår inte inordna sig.”  Goebbels var redan då mer av pressekreterare än ideolog.

Kanske kan man sammanfatta den konservativa revolutionen med det som sagts av Hermann Rauschning: ”Den konservativa revolutionen var den förkrigstida kristet monarkistiska revolten mot moderniteten som ingick en djävulspakt med Hitler under Weimarperioden”.

Ty Hitlers färd mot makten blev också på flera sätt slutet för denna lösliga rörelse. Rauschning själv stödde nationalsocialisterna i Danzig mellan 1932 och 1934, men vämjdes av deras antisemitism och tog avstånd från dem 1934 och flydde därefter utomlands, där han ägnade sig åt att författa stridsskrifter mot NSDAP. Ett liknande öde drabbade Edgar Julius Jung, som motsatte sig det nazistiska maktövertagandet och mördades under de långa knivarnas natt 1934. Andra, som juristen och rättsfilosofen Carl Schmitt, anslöt sig till NSDAP och förblev dem lojala till slutet. Ytterligare andra som Ernst Jünger själv och sådana som Ernst von Salomon (i varje fall vad jag kan utröna)  låg lågt och väntade in slutet utan att vare sig hjälpa NSDAP eller ta öppen strid.

Slutordet får gå till en av rörelsens tidiga portalgestalter, Oswald Spengler. Spengler föraktade nationalsocialisternas pöbelvälde och grova antisemitism och strax före sin död 8 maj 1936 förutspådde han i ett brev till en vän: ”Om tio år existerar inte Tredje riket längre”. Nazityskland kapitulerade ovillkorligt 8 maj 1945.

Annonser