I höger ringhörna Rayman, i vänster ringhörna Holmberg

Nu blev det spännande minsann!

Igår skrev Sanna Rayman på Svenska Dagbladets ledarredaktion en betraktelse över partiledardebatten (”Se upp för Mittfältar-Jimmie”). Idag kommenterar Upsala Nya Tidning SvD:s artikel med en krönika av den gamle FP-koryfén Håkan Holmberg, som tycker att att SvD:s hållning visavi oss i SD är ”slapp” (”Vad anser SvD om SD?”).

Det här kan bli intressant. Kommer Rayman och Holmberg nu att braka samman i en episk konfrontation om förhållningssättet till SD? Det kanske är dags att köpa lite popcorn och vänta på den stora matchen?

Marcus Wiechel och häxbränningen

Ikväll nås jag via SMS av nyheten att vår nyblivne riksdagsman, Markus Wiechel, anklagas för att uttryckt sig förgripligt i en konversation på Facebook. Efter vad jag kan förstå så skall detta ha skett efter att Wiechel fick se en djupt obehaglig video om häxbränning som vid den tiden cirkulerade på nätet. Filmen finns här: http://www.youtube.com/watch?v=6NB7HryI8UE (jag tänker dock inte bädda in den här på sidan).

Jag kan förstå Wiechels avsmak inför den filmen. Jag har själv sett den och den var sannerligen barbarisk – jag klandrar verkligen inte Wiechel för sitt ordval i den upprördhet han tvivelsutan kände. Jag tycker att det är lite smaklöst att använda sig av förflugna ord i privata internetkonversationer för att försöka sätta dit någon som dag ut och dag gör ett bra arbete och håller partilinjen på de förtroendeposter han har valts till. Det tycker jag inte att någon förtjänar. Jag tycker, precis som jag tidigare har anfört, att man ska vara mycket försiktig med att gå i medias ledband och hänga ut medlemmar och aktivister som råkar begå något snedsteg. Därför hoppas jag att Wiechel nu kommer att ges tillfälle att samla sig efter detta slag och fortsätta arbetet för ett svenskt Sverige.

 

Uppdatering: Marcus Wiechels eget svar.

Kwanzaa!

Har ni hört talas om Kwanzaa? Inte det? Det ska ni inte behöva skämmas över, för det är det nog rätt få i Sverige som har gjort.

Året var 1966. På California State University var Maulana Karenga lärare i Black Studies. Runtom i Förenta Staterna pågick sociala omvälvningar och många svarta strävade efter att förändra det amerikanska samhälle som de uppfattade som förtryckande.

Karenga (vars ursprungliga namn var Ron Everett) var son till en svart torpare från Maryland och hade bytt namn till det mer swahili-klingande Karenga som ett led i sin aktivism för Amerikas svarta. Karenga hade också kontakter med Malcolm X och kom att influeras alltmer av svart nationalism.

Sammantaget ledde detta att idén till Kwanzaa föddes. Karenga menade att det behövdes specifikt svarta högtider för att markera de svartas avstånd från det vita majoritetssamhället och Kwanzaa skapades för att ingjuta samhörighet kring de svartas gemensamma ursprung i Afrika. Högtiden firas under veckan efter jul, men har ändå fått något av alternativ julstatus (och bidrar därmed till otyget med att säga Happy Holidays istället för Merry Christmas i butiksvärlden). Originellt nog valde Karenga att ge högtiden ett namn på swahili (som är ett östafrikanskt språk), trots att huvuddelen av de svarta i Amerika är ättlingar till slavar från Västafrika, där man talar andra språk. Uppskattningsvis firas Kwanzaa idag av 1-2 miljoner människor, även om vissa uppskattningar går upp mot 20 miljoner.

Vad är då relevansen av detta? Jo, poängen är att Kwanzaa helt uppenbart är en hittepåhögtid, skapad för att förstärka identiteten hos en grupp människor med gemensamt etniskt ursprung. Den etniska identiteten fanns redan där i termer av det gemensamma ursprunget, men knappast några kulturella traditioner. Jag har ju svårt att tro att Ron Everett, den baptistiske torparens son, på allvar skulle kunna ha kunskap om några västafrikanska traditioner. Nej, det här är en konstruktion som inte är baserad på en gemensam kulturell identitet. Det här är ett försök att skapa en gemensam kulturell identitet baserad på en redan befintlig gemensam etnisk identitet.

Vad jag är ute efter är alltså att oavsett hur man vänder och vrider på det så är gemensamt ursprung en av komponenterna i människors nationella identitet. En av dem. Därmed inte sagt att det är den enda, såklart (och proportionerna kan variera), men det finns med i anrättningens recept. Precis som jag tidigare har försökt anföra, alltså.

10 glesbygskommuner töms varje år när Stockholm växer

Reblogged from for future blog:

Varje år ökar befolkningen i Stockholms storstad med ett antal som motsvara alla bofasta i Åsele, Dorotea, Vilhelmina, Storuman, Sorsele, Norsjö, Malå och Lycksele kommun. Urbaniseringen går fort i hela Europa och allra högst är hastigheten i Sverige. 

Medan man i Stockholm tillsätter planeringsgrupper med målbilden att expandera med ungefär ”ett halvt Göteborg” planerar och administrerar glesbygdskommunerna  sin egen undergång.  De lägger ner skolor, drar in service och släcker lysen i hopp om att rädda den egna tätorten. 

Läs mer… 218 fler ord

Via Dolorosa

Så närmar vi oss nu slutet på vår Via Dolorosa. Det har onekligen varit en spännande resa, och jag hoppas att mina medresenärer tycker detsamma. Stationerna på vägen från Praetorium har varit av vitt skilda slag: den filosofiske gamle löjtnanten och hans vänner, teatersällskapet med den kungliga pjäsen, den obehaglige konstnärens målning, torget med udda sammansättning, mannen med det röda skägget, biskopen av Liége och de hedna germanernas barbarhord, för att inte tala om de stationer som vi fick lämna därhän. Om jag nu skall våga mig på en sammanfattning av de lärdomar som i vart fall jag vill ta med mig från detta, så vill jag börja med ett citat:

Jag tycker att man som SD-företrädare skall kunna ta del av idéer, konst, litteratur och musik som har en annan ideologisk utgångspunkt än vår egen. Jag tycker till och med att man skall kunna sprida sådana företeelser vidare även om man bör vara restriktiv med det, men då bara under förutsättning att man samtidigt redogör för syftet och för sitt eget förhållningssätt till de bakomliggande idéerna. Som företrädare och förebilder har vi ett ansvar för allt som vi gör och säger även i mer privata sammanhang och det bör aldrig råda något tvivel om var vi står. I synnerhet inte när det gäller förhållandet till totalitära ideologier.

Det ovanstående är ett uttalande från Mattias Karlsson i partistyrelsen rörande hur man bör se på diskussioner kring konst, filosofi och litteratur som har en avsändare som inte till 100% instämmer i Sverigedemokraternas principprogram och övriga ställningstaganden (citatet är ur en mycket längre text, men det är den här delen som är relevant för det jag vill ha sagt här och nu).  Jag instämmer i huvudsak.

Jag har inte diskuterat dessa ämnen för att jag tror att de tillför speciellt mycket till det vardagliga politiska arbetet för svensk nationell konservatism. Med detta sagt kan vi inte heller införa tankeförbud inom partiet.

Jag läser Dagens Nyheter och Aftonbladet nästan varje dag. Den liberalism och socialism som återfinns i dessa publikationer är mig i regel motbjudande och ligger definitivt inte i linje med den politik som jag eller partiet står för. Ändå länkar jag till dessa och diskuterar deras idéer. Det faktum att jag låter mitt sinne befatta sig med dessa läror innebär INTE att jag står för dessa idéer.

För att fortsätta tankegången – om jag då refererar till en bok skriven av en författare som jag kanske inte delar världsåskådning med men som skrivit en utmärkt skildring av skyttegravarnas fasor, så vill jag inte få författarens samtliga åsikter och gärningar nedtryckta i halsen med en förmaning om att ta mig i akt. Det känns märkligt att behöva påpeka det, men en vuxen människa behöver inte nödvändigtvis instämma i allt som han eller hon tar del av, vare det sedan nyheter, konst, litteratur, politiska program eller filosofi.

Det jag försöker säga är att vi inte kan låsa in tankens frihet i ett litet rum. Vi måste kunna diskutera, tänka olika tankar och också kanske tillåtas att någon gång tänka fel. Trots allt kan sakfel alltid bemötas med sakargumentation. Hur skall vi annars utvecklas? Hur skall vi annars lära oss av varandra? Eller är all diskussion överflödig för att vi har någon som sitter inne med alla svar? Låt mig vara tydlig på denna punkt, jag tror inte att det är på det viset. Om vi börjar kasta slagord på varandra och brännmärka varandra offentligt som mångkulturalisterna har gjort med oss alla, vad är det då som gör oss bättre än vad de är? Och kanske framförallt – vad gör det med oss, om vi börjar sätta upp inkvisitionsliknande processer där folk måste redogöra om och om igen för vad de egentligen skrev i det där privatbrevet för tio år sen eller hur de egentligen känner person X och vad det egentligen är de gillar i den där gamla boken. Det är i vart fall inte den rörelse jag vill ha. Det är heller inte det Sverige jag vill ha.

Det finns mycket mer att säga om detta, men nu är jag nästan framme vid porten till kullen vid Golgata. Den står på glänt, och jag tycker mig se en träkonstruktion därframme. Är det någon eller några uppflugna på den? Jag ser inte riktigt, men jag är strax där.

Och nu har jag till slut talat färdigt.

Inte ett inlägg om Motpol

Idag hade jag egentligen tänkt skriva ett inlägg om bloggportalen Motpol.

Jag har dock via flera kanaler informerats om att detta är en mycket dålig idé.

Därför blir det inget inlägg om Motpol.

Åtminstone inte idag.

NPD (och lite BNP)

Jag tycker att man som SD-företrädare skall kunna ta del av idéer, konst, litteratur och musik som har en annan ideologisk utgångspunkt än vår egen. Jag tycker till och med att man skall kunna sprida sådana företeelser vidare även om man bör vara restriktiv med det, men då bara under förutsättning att man samtidigt redogör för syftet och för sitt eget förhållningssätt till de bakomliggande idéerna.

Såhär skrev riksdagsmannen, tillika partistyrelseledamoten, Mattias Karlsson tidigare idag, och jag kan inte göra annat än hålla med. Med dessa ord i bakhuvudet kastar jag mig nu raskt in i ett ämne som jag lovade att belysa i ett tidigare inlägg, nämligen utländska nationalistpartier.

Det har alltid funnits en vag medvetenhet bland nationalister att de problem som Sverige står inför delas av i stort sett alla länder i Europa, om än naturligtvis med lokala variationer. Vi har också ofta tänkt att det vore önskvärt om nationalistiska partier kunde vinna regeringsmakten ungefär samtidigt över hela Europa, eller i vart fall samtidigt som vi gör det. Det torde underlätta det utrikespolitiska umgänget och möjligheterna att genomföra vår politik mycket.

Därför har vi också under årens lopp haft kontakter med olika europeiska politiska partier. Stundom har vi haft riktigt goda kontakter, som till exempel med Front National, där nuvarande partisekreteraren Björn Söder till och med var stödmedlem ett tag (vilket är välkänt av alla, så jag avslöjar inget nytt här).

Sedan har vi ju då de där partierna som det aldrig har gått att samarbeta med.

I Tyskland har den politiska situationen för nationalistiska och nationalkonservativa partier ständigt förgiftats av arvet efter Tredje Riket. På 80- och 90-talet var det i princip tre partier som var av den storleken att de såg ut att ha en teoretisk chans att uppnå den position som vi har i Sverige eller Front National har i Frankrike: Die Republikaner, Tyska Folkunionen (DVU) samt Tysklands nationaldemokratiska Parti (NPD).  Vid olika tillfällen har såväl representanter för Republikanerna som DVU besökt oss här i Sverige, men aldrig, såvitt jag vet, NPD.

NPD är idag det ojämförligt största invandringskritiska partiet i Tyskland. De har sugit upp mycket av DVU:s och Republikanernas aktivistkader och dessa partier är idag blott skuggor av det de var. Och NPD betraktas av så gott som alla som snudd på nationalsocialister.

Kort historielektion: Efter andra världskriget var det tyska partisystemet i spillror. NSDAP hade förbjudit alla partier och ockupationsmakterna var initialt inte på humör att tillåta ett fristående politiskt liv i Tyskland. Framemot 60-talet började iallafall partibildningarna stabiliseras, men med det viktiga förbehållet att alla försök att starta NS-partier skulle förbjudas. Så skedde också, med det proto-nazistiska Sozialistische Reichspartei  som paradexemplet.

Problemet var bara att även om man förbjöd partiet så försvann inte personerna. Det fanns gott om gamla NSDAP-aktivister som överlevt kriget, och när de inte fick ha ett eget parti öppet så skaffade de sig ett dolt. Det fanns redan ett embryo till partirörelse bestående av folk från gamla nationalkonservativa partier från Weimartiden (jag tänker här främst på DNVP, om någon undrar), och dessa sögs nu upp för att bilda NPD 1964. Sedan dess har man haft perioder där man tidvis lyckats ta sig in i delstatsparlamenten, men aldrig i förbundsdagen. NPD har mycket dåligt rykte, och varför man har det förstås kanske bäst om man tittar på nedanstående affisch:

NPD-affisch. Text: Udo Voigt – Full gas!

När jag först hörde talas om det här så trodde jag att det var ett dåligt vänsterskämt. Sedan såg jag affischen, förstod att det var sant och tappade hakan. Japp, det tyska parti som mest av alla anklagas för att förknippas med nationalsocialismen går till val under mottot ”FULL GAS!”

Herregud.

Alltså, bortsett från att Udo Voigt är en gringubbe (när han försöker le på bilderna så hör jag nästan hur det gnisslar ända från Berlin),  så måste man antingen vara totalt lobotomerad politiskt för att inte begripa vilka associationer folk får…

…eller …så förstår de alldeles utmärkt vilka associationer folk får och gör såhär medvetet. Med den strategin riktar man in sig på den minoritet som köper NS-budskapet utan tvekan: ”Höhöhö… gas! Hörde du, Helmut? Gas! Höhöhö!”

Isch.

Det säger sig självt att ingetdera av alternativen direkt inger förtroende för det här partiet som potentiell kontaktpartner. Min bedömning är att partiet ligger någonstans mellan Svenskarnas Parti och ND i politisk placering. Den enda anledningen till att inget av de tre försöken att förbjuda partiet har lyckats är att NPD är så genominfiltrerat av Verfassungsschutz (tyska SÄPO) att det inte går att avgöra vad som är polisprovokationer och ”riktig” aktivism.

Med detta sagt så brukar jag ändå läsa in mig lite på NPD närhelst jag kollar det tyska politiska läget. Jag hoppas hela tiden att NPD ska spjälka av sig de få vettiga som teoretiskt finns eller annars haverera så att något annat kan komma istället. Den senaste partiledaren heter Holger Apfel och avsatte Udo Voigt eftersom t.o.m. NPD-årsmötet verkade tycka att det där med ”full gas” var lite väl grovt. Jag hyser inga större förhoppningar.

Nåväl. Allt detta har jag kommit fram till genom att studera frågan, läsa NPD:s program och nyhetsrapporter om partiet och diskutera den med andra. Detta har möjliggjort en avvägd ståndpunkt. Det är så det går till när man skaffar sig ståndpunkter, eller i vart fall så det bör gå till.

(Egentligen hade jag tänkt skriva något om BNP här också, men det här inlägget är långt nog som det är. En annan gång kanske. Sammanfattningsvis kan man kanske säga att BNP påminner rätt mycket om NPD)

A Handbook of Traditional Living

Den här bloggposten är inte egentligen en recension, eftersom jag inte har läst A handbook of traditional living. Inte än, i alla fall. Egentligen är det fel att tala om ”författaren” i detta fall, för A handbook of traditional living är nämligen inte en bok som är skriven av baron Julius Evola. Det är istället en bok som är skriven om honom, eller i vart fall om hans filosofi.

Baron Julius Evola var en italiensk filosof som kan beskrivas som en antiliberal, antidemokratisk och antiegalitär (alltså mot jämlikhet) elitist. Tekniskt sett var han aldrig med i det italienska fascistpartiet, men det verkar uppriktigt sagt mer ha berott på att han av filosofiska skäl var mot partier. Däremot arbetade han under andra världskriget för arkeologiavdelningen inom SS (Ahnenerbe) och det finns åtskilliga texter av honom som uppvisar antisemitism, även om Evola mer verkar ha varit det av sina egna filosofiska skäl än rasbiologiska. Evola är idag en populär författare bland mer intellektuella fascister, även om hans texter har fått en vidare spridning än så.

Evolas texter är tunglästa och tämligen svårtillgängliga. Hans tankar kallas ofta för ”radikal traditionalism”, eftersom de gör anspråk på att anknyta till Västerlandets allra mest grundläggande traditioner, men vi behöver inte gå djupare in på det än så för tillfället. Boken ”A handbook of traditional living” försöker sammanfatta och konkretisera Evolas tankar så att de blir mer användbara i vardagslivet.

Namnet A handbook of traditional living används dock inte enbart om själva boken. På Facebook finns en grupp som också bär detta namn. I gruppen (som är öppen – man behöver alltså inte gilla gruppen för att studera den) postas med jämna mellanrum något citat ur Evolas böcker eller från någon annan filosof som gruppens administratörer anser vara intressanta. Mellan citaten postas bilder på målningar och statyer som har nära anknytning till Västerlandets historia. Ett sådant exempel är den nedanstående målningen av biskop Hubertus av Liége, som sedermera kom att bli jaktens skyddshelgon.

Hubertus (Wilhelm Carl Räuber)

Hubertus (Wilhelm Carl Räuber)

Nu oroar sig kanske någon för att den ovanstående bilden innebär att jag instämmer i Evolas läror, men så är inte fallet. Jag tycker nämligen, precis som i fallet med Adolf Ziegler och de fyra elementen, att man kan uppskatta ett konstverk utan att instämma i precis allting som konstnären eller den som visar konstverket står för. Det ovanstående konstverket är livfullt och en aning mystiskt. Jag gillar det, och mer komplicerat än så är det inte.

Lars Emanuelsson

På 25-årsjubileet nyligen hölls ett längre anförande om det tidiga Sverigedemokraterna av Eva Nyman, en av de aktivister i Uppsala som jag arbetade allra mest med när det begav sig. En del av hennes tal gick åt till att framföra en hyllning till de arbetsinsatser som vår före detta partiorganisatör Lars Emanuelsson gjorde på sin tid, och jag tänkte här följa upp det med några egna minnen av Lasse.

När jag först blev aktiv i SD på hösten 1995 så tog det ett tag innan man så att säga kom med i matchen och blev en del av riksorganisationen. På den första demonstrationen om jag deltog på (i Vasaparken i Stockholm om jag minns rätt) mötte jag en bister göteborgare som sedan kom att bli en av de personer i partiet som jag arbetade allra mest med.

Lars Emanuelsson

Lars Emanuelsson

Lars Emanuelsson var då i ungefär den ålder jag är i idag. Han var en före detta varvsarbetare från Torslanda i Göteborg som likt mig själv hade gjort en kort sejour i Centern innan han kom att aktivera sig i Sverigedemokraterna.

Lasse var på många sätt en eldsjälarnas eldsjäl. Det var nästan ingen hejd på hur hårt han var beredd att arbeta för att främja partiet eller hur mycket resurser han var beredd att lägga ner. För att konkretisera: när Anders Klarström försvann från partiet efter valet 1994 och all aktivism självdog så var det i realiteten Lasse som var den som höll partiet centralt flytande. Det var Lasse som svarade i telefon, Lasse som skickade ut informationspaket till sympatisörer, Lasse som gjorde medlemskorten – och Lasse som betalade för allt detta ur egen ficka när partikassan inte räckte till, vilket var oftast. Sedan tog Lasse sin bil och körde för egen bensin till Linköping eller Surahammar eller Falun för att själv hjälpa till att dela ut flygblad som han personligen hade sett till blivit tryckta.

…Eller till Tierp. Det var Lasse som körde upp till Tierp och hjälpte en 21-årig ung man med den första flygbladsdelningen på orten någonsin, tillsammans med ett par Stockholmsaktivister som han hade raggat upp med lock och pock.

Lasse, som vi unga slynglar (jo, han kallade oss så) på skoj kallade för ”Kapten Rödskägg” när han inte lyssnade (annars fick man bära de tunga lådorna, nämligen) var en man med hårda nypor, det går inte att komma ifrån. Han gav sig aldrig och var inte den som var för god för att skälla ut någon eller kasta ut någon som han ansåg inte höll måttet. Vid den här tiden var det en utmärkt egenskap. Många aktivister vid den här tiden var synnerligen oregerliga, och jag tror till exempel att det har varit mycket svårare att vinna striden mot Tors gäng 2001 (eller ”Dårarna” som han kallade dem) utan att Lasse varit på vår sida.

Men Lasse hade också svaga sidor. Under valrörelsen 1994 hade Lasse blivit överfallen av vänsteraktivister utanför det dåvarande kansliet och grovt misshandlad med basebollträn. Efter det gissar jag att hans säkerhetstänkande accelererade kraftigt. Så kraftigt att det väl idag skulle betraktas som snudd på paranoia. De försiktighetsåtgärder som vidtogs innebar bland annat att i princip ingen utom Lasse själv släpptes ned på kansliet såvida han inte var 100% pålitlig. Var de ändå tvungna att komma ner så var det aktuellt med ögonbindel. PS ansågs inte tillräckligt pålitliga (vilket jag kan förstå ur hans synvinkel, han hade ju varit med om att PS-ledamöter hoppat av och tagit såväl pengar som medlemsregister med sig) och släpptes ofta inte ner på kansliet.

Det var också Lasse som såg till att släpa ner överbliven fartygsplåt från varvet han arbetat på och svetsa fast plåtarna på fönstren för att försvåra inbrytningsförsök.

Samtidigt var Lasse en fantastisk alltiallo. Hans beredvillighet att ställa upp och arbeta i det oändliga och hans tekniska kunskaper rörande så gott som allting var oundgängliga under valrörelser och ett gott komplement till oss lite mer tekniskt tafatta typer.

Lasses fall kom till slut tack vare ett misslyckat väljarbrev. Under första halvan av 2000-talet lämnade Lasse Stockholm och blev aktiv i SD Väst och Göteborg. 2004 planerade man ett utskick till väljarna i Bergsjön om Sverigedemokraternas politik- och det var ett brev det, ska jag säga. I brevet står det något i stil med att den som inte röstar på SD är en quisling, och inte ens då var det där någonting som vi ansåg vara acceptabelt. Lasse försvarade sig med att han och hans bror (”Lellen”) hade arbetat med utskicket till sent på natten och sänt ut fel version till väljarna.

Fallet Bergsjöbrevet och dess disciplinära påföljd blev en plågsam saga arbetsåret 2004. Parallellt med detta hade Mikael Janssons utmanare från Skåne fått en knapp majoritet i PS, och alla omröstningar slutade 8-7. Skånesidan krävde Lasses avgång och ett tvåårigt straff i kylskåpet, men Lasse vägrade avgå. Då blev frågan istället uteslutning eller inte. PS spenderade större delen av 2004 med att bråka om detta och vissa möten slutade i princip med att vi bara satt och skrek åt varandra. Till slut avgjordes det hela med votering. 8-7 för uteslutning.

Med detta lämnade Lasse politiken. Vad jag vet är han en anonym privatperson idag. Jag har inte pratat med honom på flera år, men Lasse: om du läser det här vill jag bara säga att jag väljer att minnas alla de insatser som du gjorde för partiet och hur många nyttiga lärdomar du trots allt gav mig om aktivism, offervilja och hårt arbete. Utan dina arbetsinsatser hade partiet nog inte existerat idag.

Adolf Ziegler och de fyra elementen

Låt mig vara brutalt uppriktig: jag är ingen konstvetare. Mitt intresse för konstteori är högst begränsat, och mina bedömningsgrunder inskränker sig i regel till ”det där såg trevligt ut” respektive ”det där såg inte trevligt ut”. Så, ni anar inte hur plågsamt det är för mig att behöva skriva om sådant här bludder.

När den moderna icke-figurativa konsten började slå igenom på allvar så var det inte utan motstånd. Många ansåg, likt mig själv för övrigt, att det där ju bara var en massa kladd och inte föreställde något. En motreaktion blev den så kallade nyklassicismen som uppträdde under mellankrigstiden. Denna konstinriktning var kritisk mot den moderna konsten och strävade efter att hålla kvar eller återuppväcka inspiration och konstformer från antiken och renässansen, en ambition som också uppmuntrades i exempelvis Tyskland av nationalsocialismen. En av de främsta företrädarna för denna inriktning var Adolf Ziegler.

Ziegler blev medlem i NSDAP redan på 20-talet och blev tämligen omgående en av Hitlers favoritkonstnärer. 1936 blev han president för den tyska konstkammaren och tog omedelbart itu med att motverka och förbjuda produktionen av expressionism, kubism, surrealism och annan abstrakt konst i Tyskland. Ziegler var också den ansvarige bakom utställningen ”Entartete Kunst”, som gick ut på att visa upp hur hemsk och smaklös den moderna konsten var genom beslagtagna konstverk från hela Tyskland. 1943 begick Ziegler misstaget att förespråka fredsförhandlingar, vilket gjorde att han avsattes från alla poster och kastades i koncentrationslägret Dachau – dock endast för en kortare tid. Efter kriget var Ziegler helt utfryst från alla konstsammanhang och avled i stillhet 1959. För att göra en lång historia kort verkar Ziegler ha varit en tämligen obehaglig person.

Zieglers egna konst då? Ja, han var mest inriktad på naturalistiska porträtt med ett stort inslag av nakenhet, något som föranledde häcklare att kalla honom för ”det tyska könshårets mästare.” Hans mest kända verk är antagligen triptyken ”De fyra elementen”, fullbordad någon gång före 1937.

De fyra elementen (Adolf Ziegler, pre-1937)

Nu ser jag inte problemet med att gilla Zieglers konst även om man ogillar personen. En vacker målning kan stå för sig själv utan att man nödvändigtvis måste omfamna allt konstnären har gjort i sitt liv.

Fast jag gillar nog inte det här. Jag tycker att målningen är lite väl kall och stel och jag brukar föredra lite mer liv i mina målningar (ja, om det inte är gamla kartor, förstås).

Men det är klart. Det här föreställer ju i alla fall något.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.